strutsen- varning för dåligt samvete.
Jag precis som många andra lever som en struts. Vi sticker fint ner huvudet i sanden och låtsas som vi inte vet om världens bedrövliga tillstånd. Vi intalar oss om att det inte är vårat problem. Vi påstår att vi inte har råd att skänka pengar just nu. Vi säger att det inte rör oss. Att vi ensamma inte gör någon skillnad.
Jag har en stor uppskattning för att jag är född i Sverige. För att jag får leva i ett land som har demokrati, rent vatten, förbud mot barnaga, förbud mot könsstympning, där barn inte säljs för att betala skulder, där vi har rätt att gå i skolan, där krig inte råder, där barnsoldater inte tillhör vardagen, där jag har rätt att rösta, uttrycka min åsikt och leva det liv jag själv väljer. Jag vaknar varje morgon med ett tak över huvudet, jag har mat i kylskåpet och kläder på kroppen.
Jag har sedan en tid tillbaka slutat sticka ner huvudet i sanden. Jag har börjat lyssna och ta till mig världens tillstånd och min roll som medborgare av den här planeten. Jag tänker på vilka varor jag köper.
Jag vill inte äta en djur som levt under hemska förhållanden, rest runt halva jorden för att sedan skjutas och ätas av mig. Jag vill inte handla 3 stycken jävla "måste-handväskor" på Åhlens när pengarna kan ge mat i magen på barn i flyktingläger eller rädda några elefanter undan tjuvskyttar.
Jag måste se hur världen ser ut för att kunna hjälpa den. Det går inte att sticka ner huvudet i sanden hela livet- bara för att kunna leva utan dåligt samvete eller ont i hjärtat.
Att vi lever så olika på den här planeten är som det är. Vi ska självklart kunna unna oss. Men vi som har det så bra, har nog råd att dela med oss lite. Jag jobbar 75%, min sambo jobbar 80%, vi bor i en villa, vi äger en bil, vi har ett barn, vi är normal inkomsttagare. Vi lyckas hitta ett sätt att varje månad skänka pengar till olika organisationer. Inga enorma summor, men alltid något.
Att födas i Sverige är 0.08%. Om det var vi som satt utan rent vatten och mat i ett flyktingläger under stekande sol med barn man inte kan föda, skulle vi nog vilja att den andra hälften delade med sig lite till.
Jag kan bli så ledsen och få så ont i hjärtat av att titta på dokumentärer som skildrar vår värld så som "Världen: döttrar som valuta". Där man måste betala av sina skulder med sin döttrar. Där barnen utsätts för det värsta möjliga. Men kanske är det sådant vi behöver se för att få en spark i arslet och ta vårt ansvar som medmänniskor.
Ta upp huvudet ur sanden, hitta en bra sak att ge till och skänk lite slantar!
Kommentarer
mamma
Mycket tänkvärt Anna, tänk om vi alla tänkte till ibland.
christin
Älskade ANNA ,jag beundrar dig och Anders för vad ni gör för medmänniskan och för HENRY som får mer tid med sina föräldrar.Vad är viktigare än familjen och våra medmänniskor
Svar:
Anna
Trackback
