vad som kommas skall
Lyssnade på p1 idag, dom pratar om syrien. Alla människor som stömmar ut ur landet. Alla barn som föds i flyktingläger. Alla familjer som splittarts.
Jag märker att jag har väldigt svårt att skärma av. Det gäller nästan allt. Allt jag hör och ser tar jag in med full kraft, det gör ont och jag blir sorgsen, jag funderar steget längre, hur mår barnen, sitter dom utan familj och är rädda... när jag för mitt eget bästa bara borde sluta tänka. Jag har svårt att krypa tillbaka in i mitt hål, min bubbla.
Något som jag verkligen förundras över är hur missunnsamma vi är som människor. Vi har svårt att unna andra något bra. Vi vill ogärna dela med oss om vi förlorar på affären.
En kvinna som ringde in till p3 ansåg att vi i Sverige inte startat det här kriget och det var inte vårt ansvar att ta hand om dessa människor när vi inte kunde ta hand om våra egna pensionerer. Då funderar jag över hur lite empati en människa kan besitta. Är det inte mer värt att en familj får komma hit och få säkerthet och lite stabilitet än att Agda får skinka på smörgåsen.
Det är som att lyssna på barn bråka över lego på förskolan. Min, mitt, jag hade den... inte dela med sig.
Ibland undrar jag vilken värld mitt barn kommer får växa upp i, är det rätt att sätta in barn i den här världen? Då sa Anders: -Vilken värld är det han kanske kommer hjälpa att förändra?
Så mitt i i min negativism blomstrar fina Anders positivism. Den smittar av sig och jag mår bättre.
Kommentarer
Trackback
